Jag har fått äran att vara först ut med mitt kåseri! Tackar för förtroendet!

Jag ska skriva något om att sitta i “corontän” och social distansering och hur jag hanterar det. Kära vänner, jag har ägnat större delen av detta millennium i självvald isolation. Efter åratal av förnekelse och förträngning hade problemen eskalerat till max när jag blev 30 år gammal. Livsbatteriet var kört i botten och jag hade ingen aning om vart det bar. Hur skulle det sluta? Skulle jag rentav dö av ren uselhet?

Jag blev apatisk och tyckte jag var tråkig, så när mina vänner ringde eller ville träffa mig tyckte jag synd om dem som måste höra hur just ingenting hände i mitt liv, medan de fortfarande hade intressanta och händelserika liv.

Jag blev sårbar, extremt känslig för kritik och minsta nyans i rösten på någon kunde vara förkrossande. Jag ville heller inte att nån skulle må dåligt av oro för min skull. När jag skulle förklara hur det kändes kunde jag bara säga “alla gör ont”. Kontakten med alla jag kände var smärtsam och jag kände dessutom att myndigheterna inte accepterade min svaghet. Jag kände mig jagad. Jag stängde in mig i min lägenhet och släppte inte in någon på flera år. Jag gick heller inte ut mer än absolut nödvändigt då jag hade en känsla av att jag inte fick vistas ute, inte ens i mitt eget område.

Vägen ut ur bubblan var inte enkel.

Jag ville ju samtidigt inte avslöja för någon att jag var en eremit i ett höghus. Att jag var en störd kuf som inte kunde hantera sociala kontakter.

Räddningen blev att jag skaffade hund. Ett helt vansinnigt beslut av en inbiten kattmänniska, men jag hade alltid längtat efter att ha hund. Jag var totalt oförberedd på vad erfarenheten skulle ge mig – och det var svindlande mycket!

Jag måste lära mig att föra mig med pondus och bestämdhet, fast jag var en liten mänskospillra. Jag lärde mig småprata med främlingar och att säga ifrån till folk som ville klappa. Inget av detta kändes naturligt för mig.

Jag hade problem med min hund och var tvungen att be om hjälp. Och hjälpen strömmade! Tack vare detta fick jag otroligt goda vänner som står mig väldigt nära än idag, elva år senare.

Man kan säga att jag blev mer extrovert av att ha hund. Inte lika “folkskygg”. Trots min ständiga ångest lärde jag mig ett mer avslappnat förhållningssätt, både mot omvärlden och mig själv!

Så hur hjälper den erfarenheten mig nu?
Jag vet hur jag kan sysselsätta mig med saker som stimulerar mig. Jag vet också vad som får mig att slappna av. Jag vet att människor inte försvinner för att man inte hörs av på ett tag.

Att ha husdjur är en fantastik tröst och ett ovärderligt sällskap! Idag har jag två katter som är både mysiga och underhållande. Alla vet väl hur välgörande det är att klappa en katt? Blodtrycket sjunker och välbefinnandehormonet oxitycin utsöndras. Kattens spinnande och knådande tassar, finns det nån mer uppskattad kärleksförklaring?

Djuren lär oss vara i nuet. De grubblar inte över gårdagen och bekymrar sig inte för vad morgondagen ska bjuda på. De njuter av det lilla, som när de lägger sig i solstrimman över golvet. En enkel påsförslutare blir den roligaste leksak.

Det är oerhört viktigt att få känna sig behövd. Det kan bli en utmaning i isolationen! Då får man hitta någon som har ett behov man kan fylla. Att hjälpa andra känns bra. Att få uppskattning känns bra. Att göra en god gärning känns bra.

Det är inte helt enkelt att få kontakt med andra, det krävs ofta en del ansträngning och man får inte tappa modet om man stöter på patrull. Ibland misstolkar vi andras signaler och ibland gör vi oss inte förstådda. Vi måste pröva oss fram och ibland klickar det helt enkelt inte. Ett tips är att inte börja med den mest upptagna människa vi råkar på!

Ensamheten är utbredd i vårt land. För att se det positivt så innebär det kanske att det finns många som också söker vänner! Kanske ska man titta i en annan åldersgrupp eller annan kultur?

Slutligen måste jag nämna internet. På tex Facebook finns otaliga intressegrupper med intressant innehåll. Ger man sig tillkänna kan man locka till sig folk som gärna vill fortsätta kontakten. Alla kan lära sig, annars ber man någon hjälpa till.

Ta hand om er och tänk på ensamheten så ingen förtärs av den!
/Suvi