På Ulrikas föreläsning får vi höra om hur det är att gå från att jobba på som vanligt, stortrivas på fritidshemmet som hon jobbade på och ha ett stort socialt umgänge till att en morgon inte ens kunna ta sig ur sängen.
Hon berättar om känslan att inte ens orka sätta sig upp på sängkanten, hur hon lade sig ner slöt ögonen och hörde klockan ringa igen och igen…
Ulrika kommer från en familj där det som i så många andra familjer var att jobba, tjäna pengar, streta på och bita ihop. Något annat än att prestera på topp var det inte tal om, att inte orka fanns inte som alternativ och man pratade inte om att må dåligt. Det viktiga var att det skulle se bra ut utåt och att man gjorde det man skulle.
Att inte orka gå upp var början till ett liv med utmattningssyndrom. Ulrika hade ingen aning om vad det var eller vad psykisk ohälsa var. Hon berättar om en förlamande känsla när benen inte bar, tung i huvudet och en obeskrivbar trötthet i hela kroppen. Hur ska man orka när inte orken finns där?
Hon berättar även om när livet inte blev värt att leva. Ulrika delar det allra svåraste. Att vända sina suicidtankar och försöka leva och inte bara överleva.
Vi kommer att få veta hur hon fick hjälp att vända sitt tänkande och mående.
Att våga känna efter och framför allt att våga säga stopp till sig själv och andra för att inte hamna på samma plats igen.
Idag är Ulrika engagerad inom föreningslivet bl.a i föreningen Balans, (H)järnkoll och NSPH vilka ligger henne varmt om hjärtat. Att hennes egna erfarenheter kan hjälpa andra att se att det går att ta sig ur och börja leva igen.
Att inte bara överleva utan också att leva igen!
Vägen dit är ingen smidig asfalterad raksträcka utan både kurvig, gropig, grusig och backig….. Vi får höra Ulrika berätta om hur hon med ett litet steg i taget når fram till livet igen.