Jag jobbade som vanligt och stortrivdes på det fritids jag var på. Jag var högfungerande jobbade och hade ett stort socialt umgänge. Inga konstigheter. Men en morgon då var jag som förlamad, benen bar inte, kände mig tung i huvudet i hela kroppen och jag kunde inte ens sätta mig upp på sängkanten. Jag la mig ner, väckarklockan ringde åter igen, allt jag ville göra var att sluta mina ögon.

Detta var början till ett liv med utmattningssyndrom. Jag hade ingen aning om vad det var eller vad psykisk ohälsa var. I min familj pratade man inte om sånt. Att inte orka det fanns inte, man skulle prestera på topp, jobba och tjäna pengar var det viktigaste för att det skulle se bra ut utåt. Man skulle bara bita ihop göra det än då.