Susanne beskriver hur hon blev symptombärare för det otalbara, för det var lättare att fokusera på hennes egen ängslan och oro än att tala om sin mammas svårigheter.
Hon berättar om vad som hjälpt henne och vad som stjälpt henne, och vad som fått Susanne att resa sig igen. Om Nisse & Greta, farmor, faster, Karin, Lilleman och andra som bidragit till att hon med andra ögon kunde se på sig själv och på det som hände i hennes familj, och gav Susanne en alternativ verklighet att jämföra med.
När hon många år senare beställde sin mammas journaler fick hon det till slut bekräftat: det var på ett annat sätt än det som sagts till henne. Familjehemligheten sprack. Sanningen var att Susannes mamma hade varit psykiskt sjuk i hela hennes liv…
