Jag fick diagnosen bipolär sjukdom II 2007. Jag har en bakgrund som journalist, författare, bildmakare, radioproducent m.m. Som många av oss började jag att bearbeta beskedet genom att skaffa mig så mycket kunskap som möjligt. Alla teorier passade in på mig. Men hur var det med genetiskt? Det fanns ingen i min släkt med den diagnosen. Hade jag växt upp med oupptäckta, obehandlade, bipolära människor?

Jag har två liv. Före och efter 2005. Jag har alltid mått dåligt, haft ångestproblematik utan att förstå att det fanns ett bättre mående. Droppen, eller traumat, kom när min far hittades död, mitt barndomshem tvångssåldes och jag förlorade de flesta kopplingar till min barndomsby. Jag slets upp med rötterna och fann mig svävande i ett ingenmansland, 20 mil från byn. Men det hade börjat innan. Ensamstående med två barn hade jag mer eller mindre varit på väg att jobba ihjäl mig. Oavlönad övertid, lojalitet till min arbetsgivare när jag försökte skaffa mig en familjekänsla på min arbetsplats. Jag hade aldrig lärt mig att arbetsgivaren köpte min arbetskraft. Jag ville bara ha en tillhörighet. Och så barnen, den ena tonåring, den andra på väg. Jag hade inte en chans att räcka till. Ingen avlastning, ingen barnvakt, inget socialt nät.

En dag var det som jag öppnade ögonen för första gången. Jag såg mig själv. Insåg att jag inte hade något att förlora. Inga släktingar som upptäckte den skamliga hemligheten om mitt tillkortakommande som förälder, ingen arbetsgivare som kunde ge mig sparken. Det som kunde hända var att jag miste mina barn, men om jag älskade dem var jag tvungen att inse att de behövde hjälp. Med sin mamma. Jag anmälde mig själv till socialen.

Jag är glad att kunna berätta att vårt samhälle fanns där för mig. Visserligen skulle det dröja två år innan jag fick komma till psykiatrin, men jag fick boendestöd och andra praktiska lösningar. Visst hamnade jag i kläm ibland, men slutresultatet blev ändå bra. Det viktigaste av allt. Jag fick familjebaserade hemterapi. Och som i många av våra historier var det en person som tänkte utanför ramarna som blev min räddning. Mina barn har jag en toppenrelation med. Det tror jag beror på att jag tog ansvar för vad som hände, att de får fråga vad de vill och att vi alltid utgår från att jag var/är sjuk och inget var deras fel.